Angelica

Det finns så mycket att säga till alla, så mycket som man bara vill spotta ur sig, som man vet sårar - både för än själv och den man spottar det på..

men man låter bli, för att? För att man är rädd antar jag.

Man vågar aldrig ta det där steget som kallas "risk" eftersom -risken- är den att allt studsar tillbaka på än själv, och man i slutändan blir den som ligger ner på marken gråtandes utan att någon ser än, för mycket sanning är inte bra för någon.

Jag tror det är hälsosamt att ljuga för sig själv ibland, att försöka leva sig in i en värld där saker verkar bättre än vad dom egentligen är, för om man hela tiden fokuserar sig på verkligheten så kommer man förr eller senare bokstavligt talat gå under.

Man ska också hålla det man vet om den verkligheten vi lever i för sig själv. Man ska stänga in sin själviska begäran av att få allt man tänker på sagt. Man måste lära sig att ens ord, ens tankar, ens syn kan såra andra, kan få människor att dras ner i samma depression som man själv befinner sig i.

Livet går ut på att tänka på alla andra, för om man bara tänker på sig själv blir man ensam och blir den som inser att man står tomhänt, dessutom så händer det mer än sällan att man får dåligt samvete, ångest om man vet att just -Du- har sårat någon, svikit någon. Så egentligen, bryr vi oss om andra eller handlar det i slutändan ändå att man är självisk. Man gör ju det för att själv må bra.. man mår bra av att andra mår bra?