Angelica

En mörk och kall plats som påminner om en grav
En grav på en kyrkogård där en kvinna med svart klänning står med en vit ros

En ros som ska symbolisera att manen som ligger i graven framför hennes fötter är saknad.

Ett blött ljud hörs rinna sakta ner för någons kind, det kallas tårar, tårar som rinner när vi är ledsna eller glada

Vi använder dom den dagen någon föds, den dagen någon dör.

Det är roligt hur vi kan använda samma sak på så många olika sätt

Allt har med situationen och betoningen i ens röst vad som gör hur man menar saker som man säger till andra

Man sårar, man lyser upp

Solen lyser också fast på ett annat sätt, den finns här hela tiden. Den är svår att locka fram eftersom man inte har någon kontroll över den, den kommer när den vill komma, när den ska komma.

En glädje i någons ansikte kan vara svår att avgöra om det finns en dold mening i, men när man väl vet vilket man aldrig igentligen gör så kan man andas igen.

Man måste bara hitta den där speciella knappen och trycka på den hårt.

Så det tjuter, så man får svar. Om att ja du har lyckats

Allt kan verka förvirrande för det är trots allt bara ord som har satts ihop som på ett märkligt sätt skapar meningar och betydelser som folk kan ta till sitt hjärta eller strunta i.,

För när man väl kommer fram till slutet så har allting att göra med hur man gör sina val, nej eller ja? Det finns alltid ett kanske, men det lutar alltid mera åt ett håll än åt ett annat

Allt har bara med osäkerhet att göra, en osäkerhet som har med omgivningen att göra, som förvirrar än själv.

Vad beror allt på om det inte är människan som skapar allt. Man skyller vilt på allt och alla andra men har svårt att se sig i spegeln och säga. Det är jag, mitt fel. Jag.

Egentligen bryr sig ingen fast man vill intyga sig själv att man är den som bryr sig mest.

Man vill så mycket men man kan inte tvinga sin hjärna, sitt hjärta och själ att vara någonting man faktiskt inte är. Det är svårt att spela hjältemodig när man egentligen inte är kapabel till det utan bara vill.

Det man vill kan man göra om man bara kämpar sig fram? Det finns alltid en gräns. En gräns som lyser tydligt i allas liv. Man kan inte kämpa hur långt som helst, för sen kommer döden som tar stop på oss allihop, men vem säger att det inte finns liv efter döden? Det kanske finns en fortsättning, en plågsam fortsättning att hitta tillbaka till livet igen. Men vill man verkligen leva om igen fast kanske från en annans ögon? Vill man leva det vi kallar "Livet" ett gång till? Jag vill inte, jag skulle aldrig tillåta mej själv att göra det. Fast jag så många gånger när jag suttit i baksättet i morfars bil på väg hem till mormor tänkt, hur hade allt varit om man fick tillåtelse att spola tillbaka tiden 10 år och göra om allting, med exakt den intelligens, erfarenhet och idéer som man har när man stiger in i bakåt tidens maskin. Tänk om. Men skulle det göras till någon nytta eller till elände. För saker och ting händer väl av en anledning eller hur? Barn som är i 7 års ålders våldtas av en anledning eller hur? Gamla tanter som slås i huvudet och blir rånade av pundhuvuden, det görs väl av en anledning?

Jag hatar livet fast jag vill ändå fortsätta leva det till den dagen då det är meningen att jag ska dö.

Jag vill dö nu.