Angelica

                                        

jag är en av dom människor
som ytterst sällan läser böcker
men när jag hittar något jag gillar
så gillar jag den verkligen,
jag lever mej in i det hela som                                       
att huvudpersonen vore jag.                           
Den här boken fick mej att skratta mera
än vad jag någonsin gjort med en bok
hennes dryghet i den här boken
är så högt uppskattad av min humor!
Blev så ledsen när jag läste dom sista raderna...
                                                                                  

Handlade om en tjej vid namn Claire som blir lämnad

av sin man James dagen då hon föder hans barn

som om inte det vore hårt nog att ta så var anledningen till det att han hade haft ett hemligt förhållande

med grannen.

Claire reser då tillbaka hem till sina föräldrar i Dublin och går igenom en jädrans massa faser av depressioner.
Och hon beskriver allt på ett väldigt drygt, ironiskt och humoristiskt sätt
även fast fallet kanske inte är så.

Jag vill inte avslöja mer..

Men det finns mycket spänning i den här boken...
men det bästa är nog när hennes hämd setts i verk *muha*


Nu så håller jag på att läsa en till bok av hennes böker, nämligen

"En oväntad semester"


Har bara hunnit läsa några sidor
men har redan lagt märke till att jag kommer bli
lika ledsen när den boken tar slut..


"Grejen var att jag en natt liksom tagit för mycket "uppåttjack" och inte kunde somna. (det var inte meningen att jag skulle ta för mycket, jag hade bara underskattat kvaliteten på kokainen). Jag var medveten om att jag måste gå till jobbet dagen därpå, så jag tog ett par sömntabletter. När det hade gått 10 minuter och det fortfarande inte hade börjat verka tog jag ett par till. Jag tänkte på hur viktigt det var att jag fick sova så att jag skulle vara alert på jobbet, och i ren desperation tog jag några sömnpiller till. Det var en underbar, djup sömn. Så underbar och djup att jag inte vaknade på morgonen när väckarklockan ringde ...........
Brigit knackade på min dörr, kom in i rummet och skrek åt mej. Då snubblade hon över en lapp som jag hade försökt skriva precis innan jag sommnade. Det var samma gamla vanliga sentimentala, fåniga poesiskit som jag ofta skrev när jag var påverkad. Saker som verkade väldigt djupsinniga just när jag skrev dem, då jag trodde att jag hade förstått hemligheten med universum, men som fick mig att rodna av skam när jag sedan läste i nyktert tillstånd - det som gick att läsa, vill säga.
Dikten gick ungefär så här: "mummel, mummel, livet ... sedan någonting oläsligt, skål med körsbär, mummel, det enda jag får är kärnorna ..."
Sedan så tänkte jag ut en jätte bra titel på en dikt om en snattare som plötsligt hade fått samvetskval. den skulle heta jag kan inte ta mer.
Men bridgit som den senaste tiden hade varit alldeles konstig och nervös, uppfattade det inte som den pinsamma smörja det så uppenvart var. När hon fick syn på den tomma burken med sömnpiller som låg på min kudde trodde hon istället att det var ett självmordsbrev. och innan jag visste ordet av, och det var verkligen innan jag visste ordet av, för jag sov fortfarande - ja,sov eller var medvetslös, beroende på vems version man vill tro på - hade hon ringt efter en ambulans och jag låg på Mount Solomon-sjukhuset och blev magpumpad"

Jaaa nii... Det var en snutt av den början jag hunnit läsa, så i kväll blir det att lägga sig i sin ny bäddade säng och njuta av fortsättningen på dena braiga bok *mys*

/Angelica