Sanningen
Det kommer aldrig bli bra igen. Bokstavligt talat aldrig. Det spelar ingen roll om tankarna/känslan försvinner och jag blir frisk. Jag kommer ändå ha kvar mitt dåliga samvete för vad jag utsatt mina nära och kära för och jag kommer aldrig könna mig normal eller innse att det kanske inte var något jag kunde rå för?
dessutom så kommer minnet finnas kvar att jag en gång kännt/tänkt så.
Just därför kommer jag alltid känna skamm och vara äcklad av mig själv.
Så egentligen känns allt meningslöst, för allt jag egentligen kämpar för kommer ha en stor negativ konsekvens, hur jag än gör.. så vad är egentligen meningen?
Varför kämpar jag så hårt med att intala mig själv att allt kommer bli bra. När jag vet att det aldrig kommer bli det.
Ska jag leva hela livet gömd.. gömd i mig själv?
Tolka inte ordagrant:
Äpplet sa till päronet: hej hur mår du, vad gör du?
Äpplet tittade päronen i ögonen och sa: jag vill disskutera det här problemet med dej
Päronet svara: jag mår bra, jag gör ingent speciellt
Päronen svara: såklart jag kan ..
Äpplet sa: Tack
Äpplet mådde inte dåligt efter, äpplet mådde bra
äpplet tänkte inte konstigt, kände inte konstigt
äpplet var precis som ett äpple ska vara - en frukt
Jag är så sjukligt FJANTIG!
/ANGELICA