Angelica

Jag är så trött på att hela tiden undra vad folk tycker och tänker om mig

trött på att vara rädd för att folk ska uppfatta mig fel och bli arga/sura/besvika på mig.

Så rädd för att vara mig själv till 100% ibland för att kanske, kanske skrämer jag iväg dom då med mitt knasiga tankesätt

eller mitt knasiga sätt att vara på?

bokstavligt talat rädd för att tvätta av min mask och se äckelminen i folks ansikte, för det är det jag ser.

Så trött på att överhuvudtaget bry mig om andra människor som jag vet inte bryr sig om mig, som har bevisat för mig så många gånger att jag inte är någon

som finns i deras huvud eller hjärtan.

Orkar inte försöka leva upp till folks förväntingar att vara kretiva, glada och possetiva Angelica.

Att vara den tjejen/kompisen som finner lösningar till allt och har bra svar till allt. Svar som så enkelt går att ge till andra men som är så svåra att själv ta in.

Men mest av allt är jag trött på mig i allmänhet för att jag inte har några fasta värderingar eller åsikter, jag bytter hela tiden och vet inte riktigt vart jag har mej själv.

jag hittar istället mig själv i andra människor och är en angelica just för den stunden med just den personen.

Som i en film, eller i olika filmer då man bytter roll hela tiden. Men jag är inte riktigt stjärna för jag kan inte säga vilket film som är min favorit.

hur ska jag då veta vem JAG är.

Jag vet saker..

jag vet att jag vill klara av skolan, sjunga så att lungorna brister, skrika ut högt allt jag känner. träna, gå ner i vikt, äta nyttigt, få bort mina finnar, resa utomlands, jobba, tjäna pengar, flytta hemifrån, ha en massa kompisar som ställer upp för mig lika mycket som jag för dom, ha en stor garderob med en massa kläder, kunna gå till skolan utan smink, inte ha några dåliga dagar.. Oj listan är lång.. men det är så larviga "önskningar"

jag vill vara djupare än så, jag vill vara den som går och lägger mig på nätterna och tänker på riktigt komplicerade och djupa saker som får min hjärna att utvecklas och komma på en massa smarta saker. Just nu sitter jag fast i gyttja, gyttja som är full med en massa negativa tankar om exakt allt.

jag njuter för stunden men sen så går jag åt sidan och tittar på allt som är negativt med just det som jag var lycklig över för 2 sek sen. och jag hittar alltid något, det är de som är så tragiskt..

Och vet ni vad det värsta är (inte att jag ska skriva något som alla fjöntur skriver när dom skrivit en lång text för att dom vill veta ifall folk har orkar läsa allt)

det värsta är att det är säkert ingen som har orkat läsa ner ända hit för det är inte direkt så att man inte har sätt någon reflekterat sina tankar såhär som jag gör nu. Alla går egenom en identitets kris. men jag har haft min så länge nu att jag bokstavligt talat inte orkar mer. jag orkar inte alla krav i livet. Som en enkel sak.. att hålla rent på mitt rum.

jag äcklas av mitt rum. När jag går in dit vill jag gråta, för mitt rum ser ut exakt så som jag känner, en stor äcklig röra.

Jag skulle vilja beskriva mera detaljerat om allt men jag tror det skulle bli för personligt att det skulle skräma iväg några av mina vänner,

och visst vet jag att äkta vänner inte springer. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte vilka mina riktiga vänner är och jag är rädd för att ta reda på det,

för jag är rädd att om jag skulle obokstavligttalat släppa ner en bomb över alla dom jag tror är mina vänner, en bomb som förintar de osanna. Så är jag rädd att ingen kommer överleva. Att alla kommer dö och att jag kommer stå där helt ensam och bada i min tårar och ensamhet.

Jag sjunger nu, eller nej.. jag skriker till en jätte fjantig Kärlekslåt.. men det är så skönt att känna! för när jag skriver så känner jag något.. något i mig bara brister och framkallar fula tårar som tokar ut mitt ansikte.. och gör mina ögon svullna.

men det känns så JÄVLA skönt...

såvardetmeddet...